sjutton år

Sjutton år och vilse, fylld med självhat och mina fel skaver.

Svordomar. Jag slog upp ögonen några timmar försent, enligt vad klockan visade. Jag låg kvar, stirrade upp i taket och räknade upp anledningarna till att det borde falla en bomb igenom taket och träffa mig, helst hela mig så att jag bara försvann. Efter ett antal djupa andetag reste jag mig upp, satte mina bara fötter mot ett kallt golv och kände mig frusen i det svala sovrummet. Ställde mig framför spegeln, nöp, drog och granskade mig själv ur varje tänkbar synvinkel. Jag suckade till och gjorde exakt vad jag inte borde gjort. Jag slöt ögonen och ställde mig på vågen, lät blicken vänja sig vid siffrorna. Svordomar igen. Fan och alla hans kompisar. Fan fan fan. Fan igen. FAN!

Sjutton år och helt vilse.

Två dagar, det tog två dagar innan allt gick ner till en äcklig nivå. Nu sitter jag här igen, med exakt samma känsla i magen som för lite mer än en månad sedan. Enda skillnad är att jag även känner saknad. Annars är det samma känslor. Avsmak, äckel och misslyckande. Grattis? Men det är inte mitt fel, det är inte mitt fel. Jag intalar mig själv att jag inte har byggt mina väggar med flit. Väggarna som omger mig har ni byggt upp, ni har murat in mig med era ord.

Idag i skolan skulle vi fylla i en lapp, Likabehandlingsplan. Det fanns en ruta för den som hade blivit kränkt. Jag ljög och kryssade i att jag aldrig känt mig rädd eller kränkt. Allra mest ljög jag för mig själv.

Till sängs alla sjömansråttor

I natt kryper jag ner till sängs som en förvirrad tonårstjej. Jag funderar över mitt liv, reflekterar över hur jag tillbringar min tid. Jag analyserar varje liten detalj, detaljer som i själva verket inte betydde någonting för er, men som för mig får allt att kännas spännande och nytt. Jag tror jag är på rätt spår igen, söker i rätt riktning. Jag klättrar uppåt utan att ha en tanke på vad jag lämnar, jag struntar i frestelsen om att se över axeln och falla ner igen. Jag ler, och jag ler på riktigt. Ja, jag mår faktiskt helt okej och Ja tack, jag är intresserad av att leva. Tack vare hans ord så vågar jag tro att saker kan lösa sig till de bättre.

I natt kryper jag ner till sängs som en förvirrad tonårstjej. Jag är förälskad, förväntasfull och glad över vad jag åstadkommit. Jag ser fram emot att sluta mina ögon och låta dimman föra mig in i fantasin, tillåta honom hålla om mig och andas varm luft i min nacke. I natt är gränserna bort suddade, tårarna är bara ett minne blott. I natt somnar jag lycklig för att jag tror att tack vare hans ord så vågar jag tro att saker kan lösa sig till de bättre.

Jag har låst in lyckan

Jag jobbade i baren igår. Inte för att alkohol såldes, folket som festade hade inte åldern inne. Men cola såldes i mängder. Jag stod där med bardisken som skydd, som ett stort stängsel ifrån resterande människor. Blickade ut över dansgolvet och kollade in tjejer i alldeles för korta kjolar som dansade runt i djuriska rörelser, sminkade som om de bara hällt sminkväskan över ansiktet och låtit en treåring skapa konstverk. Killar i halv uppknäppta skjortor, baggy jeans med toffsar som håller dem tajta enda upp till knävecken. Där for de runt, berusade med vad det fått i sig innan de klev in. Kille mot tjej, fastklistrade i varandra. Mitt i allt såg jag hans blick, och han nickade till mot mig. Jag slängde ett hastigt leende tillbaka, och såg sedan ut över alla tonåringar igen. Plötsligt gick det igenom huvudet, att jag faktiskt var glad, glad över att vara den jag är. Musiken pulserade ut i mina ådror och jag log för mig själv. Jag är glad över att jag är jag, och inte dem. Jag söker inte min uppmärksamhet genom ett extra lager smink och fet push-up. Berusad av lycka följde jag med de andra in i dimman. Jag plockade försiktigt ut detta ögonblick och låste in det inom mig, dit bara jag har nyckeln. Nu kan jag försiktigt plocka fram lyckan och titta på den när jag vill.

Du är löjlig

Jag kände mig på topp, jag log och allt var perfekt. Sedan bara det föll över mig, jag kände mig yr och hörde henne igen. Hon finns med mig fortfarande, - trots att jag denna veckan inte varit annat än glad. Hon slog mig, och jag föll. Men han tog emot mig, i sista sekund. Jag föll till marken, men kom undan med en lätt bula. En lätt bula räckte för mig, jag brast. Allt gick sönder, som om jag vore av glas. Allt splittrades och det gjorde så fruktansvärt ont. Han tog tag i mig, tröstade och lovade att det blir bättre. Han torkade mina tårar och lovade mig att speglarna ljuger. Jag kunde inte ta åt mig, men hans famn var varm, och hans ord gav lite värme. Jag kan ändå inte förstå, hur han kommer orka. Värdelös och äcklig - Right?

Lördags ångest

Rädslan kryper sig närmare. Den har tidigare haft ett bekvämt avstånd ifrån mig, jag har sett den, men nu är rädslan påtaglig. Dag för dag kommer den närmare, och nu är den här. Rädslan ser på mig, och skrattar, vet att jag fruktar. Fast det är inte rädslan jag fruktar, jag fruktar att dagarna är räknade, det är inte långt kvar. Jag förväntas att ta hand om mig själv nu, jag förväntas vara stolt och vuxen. Men jag är inte vuxen, jag vill inte bli vuxen. Men idag så tar vi ett steg i taget, och sedan så väntar vi och ser vart jag landar.

Misslyckad, borta och allt annat

Jag förbereder mig mentalt på mitt misslyckandes, innan jag hunnit satsa. Missnöjet kryper i mig, och de kliar. Huruvida det är rätt eller fel kan ingen svara på, det är omöjligt att avgöra. Jag kanske verkligen borde ta tag i det där 'tro på sig själv' , men jag känner att jag hellre kryper och gömmer mig bakom soffan. Varför ställa in mig på att lyckas med något jag vet att jag inte klarar av, jag kommer inte fixa det.Jag vill inte förbereda mig på att misslyckas, men jag måste. För när misslyckandet väl kommer, så slår det hårt. Så varför inte förbereda mig på det redan nu? Så jag kan hantera vad som än dyker upp. Men jag vill faktiskt klara det, på egen hand. Själv. Jag vill överträffa mig själv för en gång skull. Visa mig själv att jag duger. Att jag kan. Att jag vill. Vill jag? - Jag vet inte.