Forget ?

Var slutar vår väg? Går vi gemensamt eller ska vi skiljas för att gå åt varsitt håll? När bryts våran väg för att delas i två?

Han ligger bredvid mig och andas tungt, bredvid mig... Ändå tror jag att hans tankar är hos någon annan, någon ny tjej. En mer spännande tjej. Jag klandrar inte, jag förstår. Jag var också där, förr.. Då jag alltid letade efter något bättre. Men inte med honom, jag är nöjd och glad, och känner inget behov av bekräftelser hos andra män. Jag tror våran väg slutar snart, att vi behöver skiljas från varandra.

Kanske finns det någon bättre för honom?

Until the day after forever

Jag vill tömma alla tankar, rätt ner i bloggen. Jag vill tömma alla mina ord, men jag känner mig stum. Aldrig har jag skrivit så mycket för att sudda ut, ändra och sedan sudda ut igen. Hur ska jag förklara mig? Vad säger man till den person som alltid stöttar än, när man ser att hans ögon är fulla av tvivel. När han anklagar mig för saker jag inte gjort mig skyldig till. Då han inte inser att hans ord sårar mer än vad dem hjälper.

Vi bryter där, och hörs mer någon annan gång.

Fånga dagen, men inte min dag.

Jag är, som jag tidigare nämnt, långt borta nu. Jag är i en stad som jag en gång kallade hem. Innan jag flyttade och skaffade ett nytt hem. Jag är långt bort från min trygghet, från mitt allt och från honom. Han med stort H! Han som är min dröm, men även min verklighet. Jag trodde jag var redo för att så på egna ben, för att ta mitt ansvar. Men han är fortfarande min starkaste pelare, och utan honom rasar jag långsamt ihop, dag för dag, mer och mer.

Nästa vecka ska jag göra ett besök ur mitt förflutna, han har lovat att vara med mig, stötta mig genom besöket. Men själv ser jag med skräck på det hela. Det är inget måste att ta sig dit, men det ska tydligen vara bra. Bra?! tänker jag. Det känns inte bra någonstans, inte ens känslan av att jag kommer fixa en liten bit utav det. Så hur löser vi det?

Jag reser ännu längre norr ut på fredag, fortsätter jag fly min vardag med ett tåg längre norrut så fort jag får minsta motvind, så är jag nog i Umeå redan om en vecka.

Hur som helst, det jag egentligen ville få sagt var att jag saknar honom. Jag vet att han har fullt upp, och har svårt för att ringa. Men jag känner mig så oönskad, mitt gamla hem kan jag inte längre kalla hemma. Känns ogästvänligt och inte alls bra. Men mitt hem där jag bor nu, där känner jag mig mer oönskad än någonsinn. Jag vill känna mig saknad och behövd.

Helvete, jag tror jag har gjort mitt största misstag här i livet. Godnatt!

Bakom min egna vägg

Idag taggar jag, för en förfest. Dags att glömma allt för en stund och gå tillbaka in i vimmlet. Jag gillar det, att för en gång skull bara släppa allt, riva min fasad och vara den jag borde vara. Den jag en gång var.

Idag såg jag en film, som innehåller mig för två år sedan, om jag saknar det? Jotack, hade jag fått ändra mig hade jag gått tillbaka då. Till de vänner jag hade då, till det livet jag hade då. Ändå, när jag var där så insåg jag inte vad jag hade, vad som skulle gå förlorat. Att du var min bästa vän, det var det inga tvivel om. Att du är den vän som stått mig närmast, det är det fortfarande inga tvivel om. Att du var den som skulle lämna mig, sårad, ensam och som ett tomt skal, det tvivlar jag på än idag. Vad gjorde jag fel? Var det fel av mig att bli lycklig? Jag blev lycklig, utav honom. Tack vare ditt sötd, tog jag mig vidare och träffade honom. Var det så fel?

Idag är jag fortfarande lycklig av honom, av allt han ger mig, av allt han säger till mig, av allt han får mig att vara. Men ändå, det saknas en bit utav mig. Vart är den? Vart tappade jag den? När tappade jag den? Jag vet bara att känslorna är tillbaka, de är värre än någonsinn. Jag hatar, och jag förnekar, jag äcklas och jag studerar. Men framförallt så hatar jag. Jag hatar min kropp.

Idag är jag inte den jag en gång var, och jag hoppas på att finna henne igen. Jag måste, för annars vet jag inte hur länge till jag lever. Imorgon ska jag åka iväg, långt bort. Bort från min vardag, men även bort från honom. Hur tacklar jag mig själv utan honom som stöd. Vad gör jag då han inte står vid min sida. Inte vet jag, vi får se.

Idag är en dag, imorgon är en ny dag och framtiden ligger framför mig. Vi ses där!

sjutton år

Sjutton år och vilse, fylld med självhat och mina fel skaver.

Svordomar. Jag slog upp ögonen några timmar försent, enligt vad klockan visade. Jag låg kvar, stirrade upp i taket och räknade upp anledningarna till att det borde falla en bomb igenom taket och träffa mig, helst hela mig så att jag bara försvann. Efter ett antal djupa andetag reste jag mig upp, satte mina bara fötter mot ett kallt golv och kände mig frusen i det svala sovrummet. Ställde mig framför spegeln, nöp, drog och granskade mig själv ur varje tänkbar synvinkel. Jag suckade till och gjorde exakt vad jag inte borde gjort. Jag slöt ögonen och ställde mig på vågen, lät blicken vänja sig vid siffrorna. Svordomar igen. Fan och alla hans kompisar. Fan fan fan. Fan igen. FAN!

Sjutton år och helt vilse.

Två dagar, det tog två dagar innan allt gick ner till en äcklig nivå. Nu sitter jag här igen, med exakt samma känsla i magen som för lite mer än en månad sedan. Enda skillnad är att jag även känner saknad. Annars är det samma känslor. Avsmak, äckel och misslyckande. Grattis? Men det är inte mitt fel, det är inte mitt fel. Jag intalar mig själv att jag inte har byggt mina väggar med flit. Väggarna som omger mig har ni byggt upp, ni har murat in mig med era ord.

Idag i skolan skulle vi fylla i en lapp, Likabehandlingsplan. Det fanns en ruta för den som hade blivit kränkt. Jag ljög och kryssade i att jag aldrig känt mig rädd eller kränkt. Allra mest ljög jag för mig själv.

Till sängs alla sjömansråttor

I natt kryper jag ner till sängs som en förvirrad tonårstjej. Jag funderar över mitt liv, reflekterar över hur jag tillbringar min tid. Jag analyserar varje liten detalj, detaljer som i själva verket inte betydde någonting för er, men som för mig får allt att kännas spännande och nytt. Jag tror jag är på rätt spår igen, söker i rätt riktning. Jag klättrar uppåt utan att ha en tanke på vad jag lämnar, jag struntar i frestelsen om att se över axeln och falla ner igen. Jag ler, och jag ler på riktigt. Ja, jag mår faktiskt helt okej och Ja tack, jag är intresserad av att leva. Tack vare hans ord så vågar jag tro att saker kan lösa sig till de bättre.

I natt kryper jag ner till sängs som en förvirrad tonårstjej. Jag är förälskad, förväntasfull och glad över vad jag åstadkommit. Jag ser fram emot att sluta mina ögon och låta dimman föra mig in i fantasin, tillåta honom hålla om mig och andas varm luft i min nacke. I natt är gränserna bort suddade, tårarna är bara ett minne blott. I natt somnar jag lycklig för att jag tror att tack vare hans ord så vågar jag tro att saker kan lösa sig till de bättre.