Låt mig sluta andas

Jag har förlåtit, jag har förklarat, jag har varit förstående och jag har blottat hela min själ även mitt allra innersta. Ändå sitter jag är med tvivel upp över öronen. Jag granskar mig värre än någonsin, och har svårt att inse att jag inte står längre. Jag faller och jag faller ensam. Var det mitt fel? Jag har försökt att ta mig frammåt bit för bit, jag har accepterat mig själv då Han gjorde det. Men när hans blickar vek undan och hans ord dog ut, varför ska jag då acceptera?

Hon är tillbaka igen, och jag funderar på om hon har kommit för att stanna. Jag vill vänta och låta henne försvinna igen, samtidigt som hon är en del av mig. Hon stöttade mig då jag var ledsen, hon sa sanningen till mig då alla andra ljög. Men jag måste erkänna, jag har saknat henne och hur hon får mig att krympa för varje dag. Se siffrorna minska och tyna bort. Känna kontrollen.

Fan och hans kompisar! Fan, fan, fan, fan! Hur kan det rätta kännas såhär fel? FAN!