Until the day after forever

Jag vill tömma alla tankar, rätt ner i bloggen. Jag vill tömma alla mina ord, men jag känner mig stum. Aldrig har jag skrivit så mycket för att sudda ut, ändra och sedan sudda ut igen. Hur ska jag förklara mig? Vad säger man till den person som alltid stöttar än, när man ser att hans ögon är fulla av tvivel. När han anklagar mig för saker jag inte gjort mig skyldig till. Då han inte inser att hans ord sårar mer än vad dem hjälper.

Vi bryter där, och hörs mer någon annan gång.

Fånga dagen, men inte min dag.

Jag är, som jag tidigare nämnt, långt borta nu. Jag är i en stad som jag en gång kallade hem. Innan jag flyttade och skaffade ett nytt hem. Jag är långt bort från min trygghet, från mitt allt och från honom. Han med stort H! Han som är min dröm, men även min verklighet. Jag trodde jag var redo för att så på egna ben, för att ta mitt ansvar. Men han är fortfarande min starkaste pelare, och utan honom rasar jag långsamt ihop, dag för dag, mer och mer.

Nästa vecka ska jag göra ett besök ur mitt förflutna, han har lovat att vara med mig, stötta mig genom besöket. Men själv ser jag med skräck på det hela. Det är inget måste att ta sig dit, men det ska tydligen vara bra. Bra?! tänker jag. Det känns inte bra någonstans, inte ens känslan av att jag kommer fixa en liten bit utav det. Så hur löser vi det?

Jag reser ännu längre norr ut på fredag, fortsätter jag fly min vardag med ett tåg längre norrut så fort jag får minsta motvind, så är jag nog i Umeå redan om en vecka.

Hur som helst, det jag egentligen ville få sagt var att jag saknar honom. Jag vet att han har fullt upp, och har svårt för att ringa. Men jag känner mig så oönskad, mitt gamla hem kan jag inte längre kalla hemma. Känns ogästvänligt och inte alls bra. Men mitt hem där jag bor nu, där känner jag mig mer oönskad än någonsinn. Jag vill känna mig saknad och behövd.

Helvete, jag tror jag har gjort mitt största misstag här i livet. Godnatt!

Bakom min egna vägg

Idag taggar jag, för en förfest. Dags att glömma allt för en stund och gå tillbaka in i vimmlet. Jag gillar det, att för en gång skull bara släppa allt, riva min fasad och vara den jag borde vara. Den jag en gång var.

Idag såg jag en film, som innehåller mig för två år sedan, om jag saknar det? Jotack, hade jag fått ändra mig hade jag gått tillbaka då. Till de vänner jag hade då, till det livet jag hade då. Ändå, när jag var där så insåg jag inte vad jag hade, vad som skulle gå förlorat. Att du var min bästa vän, det var det inga tvivel om. Att du är den vän som stått mig närmast, det är det fortfarande inga tvivel om. Att du var den som skulle lämna mig, sårad, ensam och som ett tomt skal, det tvivlar jag på än idag. Vad gjorde jag fel? Var det fel av mig att bli lycklig? Jag blev lycklig, utav honom. Tack vare ditt sötd, tog jag mig vidare och träffade honom. Var det så fel?

Idag är jag fortfarande lycklig av honom, av allt han ger mig, av allt han säger till mig, av allt han får mig att vara. Men ändå, det saknas en bit utav mig. Vart är den? Vart tappade jag den? När tappade jag den? Jag vet bara att känslorna är tillbaka, de är värre än någonsinn. Jag hatar, och jag förnekar, jag äcklas och jag studerar. Men framförallt så hatar jag. Jag hatar min kropp.

Idag är jag inte den jag en gång var, och jag hoppas på att finna henne igen. Jag måste, för annars vet jag inte hur länge till jag lever. Imorgon ska jag åka iväg, långt bort. Bort från min vardag, men även bort från honom. Hur tacklar jag mig själv utan honom som stöd. Vad gör jag då han inte står vid min sida. Inte vet jag, vi får se.

Idag är en dag, imorgon är en ny dag och framtiden ligger framför mig. Vi ses där!