Lördags ångest

Rädslan kryper sig närmare. Den har tidigare haft ett bekvämt avstånd ifrån mig, jag har sett den, men nu är rädslan påtaglig. Dag för dag kommer den närmare, och nu är den här. Rädslan ser på mig, och skrattar, vet att jag fruktar. Fast det är inte rädslan jag fruktar, jag fruktar att dagarna är räknade, det är inte långt kvar. Jag förväntas att ta hand om mig själv nu, jag förväntas vara stolt och vuxen. Men jag är inte vuxen, jag vill inte bli vuxen. Men idag så tar vi ett steg i taget, och sedan så väntar vi och ser vart jag landar.

Misslyckad, borta och allt annat

Jag förbereder mig mentalt på mitt misslyckandes, innan jag hunnit satsa. Missnöjet kryper i mig, och de kliar. Huruvida det är rätt eller fel kan ingen svara på, det är omöjligt att avgöra. Jag kanske verkligen borde ta tag i det där 'tro på sig själv' , men jag känner att jag hellre kryper och gömmer mig bakom soffan. Varför ställa in mig på att lyckas med något jag vet att jag inte klarar av, jag kommer inte fixa det.Jag vill inte förbereda mig på att misslyckas, men jag måste. För när misslyckandet väl kommer, så slår det hårt. Så varför inte förbereda mig på det redan nu? Så jag kan hantera vad som än dyker upp. Men jag vill faktiskt klara det, på egen hand. Själv. Jag vill överträffa mig själv för en gång skull. Visa mig själv att jag duger. Att jag kan. Att jag vill. Vill jag? - Jag vet inte.

Syns man inte, så finns man inte.

Du ser mig inte längre, ändå lovade du att alltid finnas där. Att "vi" var något bland det bästa som hänt dig. Jag öppnade mig själv för dig, lät dig läsa varje blad i min bok. Inga hemligheter, utan en naken sanning. Du förstod inte, men du lovade mig att stå vid min sida, vad som än hände. Så plötsligt var du borta, allt jag får är en kylig blick. Du bryr dig inte, jag vet det. Så våga inte le mot mig igen, jag har stängt min bok och för dig är den låst. Fan. Fan. Fan.

Mitt humör, det leker med mig. Först glad, två sekunder efteråt vill jag bara krypa ihop och gråta. Arg, arg på allt och på alla, undviker folk. Glad igen, älskar allt till att bryta ihop totalt och gå sönder. Känns som om jag har PMS dygnet runt, och jag vet inte var jag ska ta vägen längre. Jag orkar inte mer - Släpp mig fri.

Not Enough

not pretty enough - not smart enough - not good enough - not happy enough - not brave enough

Jag är inte glad, men jag är inte ledsen. Jag är inte pigg, men jag är inte trött. Jag är inte positiv, men jag är inte negativ. Jag är inte hysteriskt glad, men jag är inte heller arg. Jag är inget, jag är tom. Jag duger inte, jag finns inte - Men ändå tar jag plats och är i vägen. Jag är egentligen en glad människa, som springer på ängarna och dansar i skrattets dal. Men det är svårt att le när tårarna bränner, det är svårt att le då man inser att man närmar sig mörkrets sal. Det finns stunder då jag önskar att jag agerat annorlunda, stunder jag bevarar och stunder jag försöker glömma.
Jag andas in. Blundar. Jag andas ut. Slutar drömma.
Jag är egentligen en stark människa, jag är den som hjälper och finns där. Men just nu, nu är jag tom. Ensam, och inte alls stark. Inte alls modig. Jag vill bara vara den jag är, men vem är jag om jag just nu är tom?

Vad hände? Och vem är du att döma? Jag vet inte - Jag är bara tom!

- Not Talented Enough -

Helvetet leker med mig

Jag vet inte vart jag ska ta vägen, ångesten jagar mig. Den förföljer mig och pressar mig till det yttersta. Jag ser på mig själv och suckar, försöker ge fram ett leende men släpper det snart igen. Jag drar handen genom håret, ler på nytt. Tittar på en patetisk spegelbild och känner för att slå knytnäven igenom den. Så äcklig, jag hör det, jag ser det - Jag vet det! Värst är på dagarna, jag hör orden, okey ni pratar om ironi. Men de går rätt upp i huvudet på mig, jag låser in det och plockar fram det senare, när jag är ensam. Låter mig själv torteras. Men nu, nu ska det vända. Jag har satt upp mitt mål och kommer jobba stenhårt för det. Jag ska bli nöjd, jag måste.

Ni ser kanske inte det jag ser, men det jag ser är groteskt, vidrigt, äckligt. Många ord, många synonymer, och allt jag vill är att skära loss det ifrån mig själv. Helvete också :/

Kan februari ta slut?

Jag såg bilderna idag, och jag häpnade. Jag frös till is och insåg vad jag har gjort med mig själv. Helvete! Helvete säger jag bara. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, ångesten kommer och kryper närmare. Den slingrar sig och slukar hela mig. Jag gömmer mig under mitt täcke, blundar och vet att nu har jag ett val. Imorgon kommer mitt val att ske, och jag tror det här kan bli bra. Tillslut, jag ska nå dit. Jag vill låta henne sluka mig, hel. Låta mig hamna i hennes händer, och låta henne dra i alla trådar. Det här ska bli bra. Jag intalar mig själv det.

Jag vill att Februari ska ta slut, jag vill ta en ny start. Mars månad, nu ska det bli bra!

Snödag ,

Jag vaknade med humöret på topp, kanske för att drömmarna tog mig dit jag ville. Drömmarna lät mig sväva fritt i natt, och jag vaknade med ett stort leende. Sedan vet jag inte vad som hände, vad som gick fel. Jag reste mig, och pang där var hon. Jag trodde hon skulle låta mig vara idag också, men icke. Den här gången tog jag fighten, hon skulle inte få komma undan med det. Hans ord ifrån igår värmde mig fortfarande, hans tro på mig om att allt faktiskt skulle bli bra igen. Sedan vet jag inte vad som hände, mitt mod försvann. Ut i intet. Fanns det en mening med det? Var jag helt enkelt inte redo idag? Eller var det en chans för henne att spela mig ett spel igen, enbart för att få mitt humör att vända hastigt? Från noll till hundratjugofem på två röda. HANDBROMS. FORT.

Jag flydde fältet. Men nu ska jag se på henne och tala om för henne att idag är jag söt!

Idag hade vi vapenvila

Idag stod jag för freden och den vita flaggan. Vi hade vapenvila, och jag passade på att spendera hela dagen utomhus. Trots att kylan bet i mig envisades jag med att stanna ute, i flera timmar. E höll mig sällskap, och hon är sådär alldeles underbar. Med henne känner jag aldrig sorg, kanske för att vi bara har goda minnen tillsammans? Vi har ingen sorg att dela. Hon spred lycka, och jag skrattade. Jag har saknat lyckan, E vet inte det, jag berättade inget heller. Men jag tror hon förstår ändå, och hon lovade att vi skulle ses så fort som möjligt, nästa vecka helst.

Idag fanns bara skratten för mig, för idag hade vi vapenvila.

Jag andas

Jag har gjort fel, jag vet det. Idag gick jag henne till viljes. Hon satte upp sina krav och jag höll mig inom hennes ramar, som i en låda, en smal låda, men med ack så höga kanter. Känns som om luften börjar ta slut, och ändå kryper jag ihop i mitt hörn istället för att klättra upp. Jag har varit där uppe tidigare, jag har suttit och dinglat med benen på kanten, beredd på att hoppa ner. Ner på rätt sida. Jag laddade en hel dag för att ta det stora klivet, ut i friheten. Jag var inte redo, jag trillade tillbaka ner i avgrunden igen. Men en dag, en dag ska jag ta mig upp och över till andra sidan. Till friheten.

Inte redo

Jag trodde vi skulle vara lugna idag. "Inget bråk idag" , sa jag lugnt till mig själv. Jag trodde jag hade klarat mig, men plötsligt så skrek hon. Hon skrek åt mig, och hennes ord ekade i mitt huvud. Jag ställde mig stadigt på benen och tänkte att nu ska jag slå tillbaka, idag är segern min. Istället slog hon mig och jag föll till marken. Jag kröp ihop till fosterställning i ett hörn, gömde mig och blundade hårt. "Låt det inte komma några fler slag" , tänkte jag och bet mig själv i underläppen. Slagen kom aldrig, men orden ekade, och karusellen drog igång igen. Jag blev illamående, men jag visste att den här åkturen måste jag ta. Jag är inte redo att hoppa av, inte än.

Hon leder över mig, men jag ska vinna. Jag ska ta kampen, jag är bara inte redo. Inte redo än!

Mörkaste sidan, mörkaste vrå

Detta blir mitt första inlägg. Tanken är att jag här ska kunna skriva och få ur mig allt ont, allt som skaver och allt som gnager. Det är en hel del, och jag vill inte vara den som klagar eller mår dåligt. Därför har jag valt att förbli anonym, och jag vet inte vad som dyker upp.

Men jag måste få ut alla hennes ord, alla ord jag hör. Allt som svider. Det svider, trots att jag skrubbar och skrubbar, så kryper det tätare och omringar mig helt.

Nu ska jag låta mörkret slingra sig runt mig och gripa mig. Somna in och låta mig falla i drömmarnas värld. Men det skrämmer mig, att jag inte kan bestämma över mina känslor där, jag kan inte välja om jag vill vara rädd eller bara suga åt mig allt som en svamp för att sedan tortera mig själv i avskildhet.

Jag vill egentligen skriva mer, men det tar vi imorgon?