Syns man inte, så finns man inte.

Du ser mig inte längre, ändå lovade du att alltid finnas där. Att "vi" var något bland det bästa som hänt dig. Jag öppnade mig själv för dig, lät dig läsa varje blad i min bok. Inga hemligheter, utan en naken sanning. Du förstod inte, men du lovade mig att stå vid min sida, vad som än hände. Så plötsligt var du borta, allt jag får är en kylig blick. Du bryr dig inte, jag vet det. Så våga inte le mot mig igen, jag har stängt min bok och för dig är den låst. Fan. Fan. Fan.

Mitt humör, det leker med mig. Först glad, två sekunder efteråt vill jag bara krypa ihop och gråta. Arg, arg på allt och på alla, undviker folk. Glad igen, älskar allt till att bryta ihop totalt och gå sönder. Känns som om jag har PMS dygnet runt, och jag vet inte var jag ska ta vägen längre. Jag orkar inte mer - Släpp mig fri.