Misslyckad, borta och allt annat

Jag förbereder mig mentalt på mitt misslyckandes, innan jag hunnit satsa. Missnöjet kryper i mig, och de kliar. Huruvida det är rätt eller fel kan ingen svara på, det är omöjligt att avgöra. Jag kanske verkligen borde ta tag i det där 'tro på sig själv' , men jag känner att jag hellre kryper och gömmer mig bakom soffan. Varför ställa in mig på att lyckas med något jag vet att jag inte klarar av, jag kommer inte fixa det.Jag vill inte förbereda mig på att misslyckas, men jag måste. För när misslyckandet väl kommer, så slår det hårt. Så varför inte förbereda mig på det redan nu? Så jag kan hantera vad som än dyker upp. Men jag vill faktiskt klara det, på egen hand. Själv. Jag vill överträffa mig själv för en gång skull. Visa mig själv att jag duger. Att jag kan. Att jag vill. Vill jag? - Jag vet inte.