Forget ?

Var slutar vår väg? Går vi gemensamt eller ska vi skiljas för att gå åt varsitt håll? När bryts våran väg för att delas i två?

Han ligger bredvid mig och andas tungt, bredvid mig... Ändå tror jag att hans tankar är hos någon annan, någon ny tjej. En mer spännande tjej. Jag klandrar inte, jag förstår. Jag var också där, förr.. Då jag alltid letade efter något bättre. Men inte med honom, jag är nöjd och glad, och känner inget behov av bekräftelser hos andra män. Jag tror våran väg slutar snart, att vi behöver skiljas från varandra.

Kanske finns det någon bättre för honom?

Until the day after forever

Jag vill tömma alla tankar, rätt ner i bloggen. Jag vill tömma alla mina ord, men jag känner mig stum. Aldrig har jag skrivit så mycket för att sudda ut, ändra och sedan sudda ut igen. Hur ska jag förklara mig? Vad säger man till den person som alltid stöttar än, när man ser att hans ögon är fulla av tvivel. När han anklagar mig för saker jag inte gjort mig skyldig till. Då han inte inser att hans ord sårar mer än vad dem hjälper.

Vi bryter där, och hörs mer någon annan gång.

Fånga dagen, men inte min dag.

Jag är, som jag tidigare nämnt, långt borta nu. Jag är i en stad som jag en gång kallade hem. Innan jag flyttade och skaffade ett nytt hem. Jag är långt bort från min trygghet, från mitt allt och från honom. Han med stort H! Han som är min dröm, men även min verklighet. Jag trodde jag var redo för att så på egna ben, för att ta mitt ansvar. Men han är fortfarande min starkaste pelare, och utan honom rasar jag långsamt ihop, dag för dag, mer och mer.

Nästa vecka ska jag göra ett besök ur mitt förflutna, han har lovat att vara med mig, stötta mig genom besöket. Men själv ser jag med skräck på det hela. Det är inget måste att ta sig dit, men det ska tydligen vara bra. Bra?! tänker jag. Det känns inte bra någonstans, inte ens känslan av att jag kommer fixa en liten bit utav det. Så hur löser vi det?

Jag reser ännu längre norr ut på fredag, fortsätter jag fly min vardag med ett tåg längre norrut så fort jag får minsta motvind, så är jag nog i Umeå redan om en vecka.

Hur som helst, det jag egentligen ville få sagt var att jag saknar honom. Jag vet att han har fullt upp, och har svårt för att ringa. Men jag känner mig så oönskad, mitt gamla hem kan jag inte längre kalla hemma. Känns ogästvänligt och inte alls bra. Men mitt hem där jag bor nu, där känner jag mig mer oönskad än någonsinn. Jag vill känna mig saknad och behövd.

Helvete, jag tror jag har gjort mitt största misstag här i livet. Godnatt!

Bakom min egna vägg

Idag taggar jag, för en förfest. Dags att glömma allt för en stund och gå tillbaka in i vimmlet. Jag gillar det, att för en gång skull bara släppa allt, riva min fasad och vara den jag borde vara. Den jag en gång var.

Idag såg jag en film, som innehåller mig för två år sedan, om jag saknar det? Jotack, hade jag fått ändra mig hade jag gått tillbaka då. Till de vänner jag hade då, till det livet jag hade då. Ändå, när jag var där så insåg jag inte vad jag hade, vad som skulle gå förlorat. Att du var min bästa vän, det var det inga tvivel om. Att du är den vän som stått mig närmast, det är det fortfarande inga tvivel om. Att du var den som skulle lämna mig, sårad, ensam och som ett tomt skal, det tvivlar jag på än idag. Vad gjorde jag fel? Var det fel av mig att bli lycklig? Jag blev lycklig, utav honom. Tack vare ditt sötd, tog jag mig vidare och träffade honom. Var det så fel?

Idag är jag fortfarande lycklig av honom, av allt han ger mig, av allt han säger till mig, av allt han får mig att vara. Men ändå, det saknas en bit utav mig. Vart är den? Vart tappade jag den? När tappade jag den? Jag vet bara att känslorna är tillbaka, de är värre än någonsinn. Jag hatar, och jag förnekar, jag äcklas och jag studerar. Men framförallt så hatar jag. Jag hatar min kropp.

Idag är jag inte den jag en gång var, och jag hoppas på att finna henne igen. Jag måste, för annars vet jag inte hur länge till jag lever. Imorgon ska jag åka iväg, långt bort. Bort från min vardag, men även bort från honom. Hur tacklar jag mig själv utan honom som stöd. Vad gör jag då han inte står vid min sida. Inte vet jag, vi får se.

Idag är en dag, imorgon är en ny dag och framtiden ligger framför mig. Vi ses där!

sjutton år

Sjutton år och vilse, fylld med självhat och mina fel skaver.

Svordomar. Jag slog upp ögonen några timmar försent, enligt vad klockan visade. Jag låg kvar, stirrade upp i taket och räknade upp anledningarna till att det borde falla en bomb igenom taket och träffa mig, helst hela mig så att jag bara försvann. Efter ett antal djupa andetag reste jag mig upp, satte mina bara fötter mot ett kallt golv och kände mig frusen i det svala sovrummet. Ställde mig framför spegeln, nöp, drog och granskade mig själv ur varje tänkbar synvinkel. Jag suckade till och gjorde exakt vad jag inte borde gjort. Jag slöt ögonen och ställde mig på vågen, lät blicken vänja sig vid siffrorna. Svordomar igen. Fan och alla hans kompisar. Fan fan fan. Fan igen. FAN!

Sjutton år och helt vilse.

Två dagar, det tog två dagar innan allt gick ner till en äcklig nivå. Nu sitter jag här igen, med exakt samma känsla i magen som för lite mer än en månad sedan. Enda skillnad är att jag även känner saknad. Annars är det samma känslor. Avsmak, äckel och misslyckande. Grattis? Men det är inte mitt fel, det är inte mitt fel. Jag intalar mig själv att jag inte har byggt mina väggar med flit. Väggarna som omger mig har ni byggt upp, ni har murat in mig med era ord.

Idag i skolan skulle vi fylla i en lapp, Likabehandlingsplan. Det fanns en ruta för den som hade blivit kränkt. Jag ljög och kryssade i att jag aldrig känt mig rädd eller kränkt. Allra mest ljög jag för mig själv.

Till sängs alla sjömansråttor

I natt kryper jag ner till sängs som en förvirrad tonårstjej. Jag funderar över mitt liv, reflekterar över hur jag tillbringar min tid. Jag analyserar varje liten detalj, detaljer som i själva verket inte betydde någonting för er, men som för mig får allt att kännas spännande och nytt. Jag tror jag är på rätt spår igen, söker i rätt riktning. Jag klättrar uppåt utan att ha en tanke på vad jag lämnar, jag struntar i frestelsen om att se över axeln och falla ner igen. Jag ler, och jag ler på riktigt. Ja, jag mår faktiskt helt okej och Ja tack, jag är intresserad av att leva. Tack vare hans ord så vågar jag tro att saker kan lösa sig till de bättre.

I natt kryper jag ner till sängs som en förvirrad tonårstjej. Jag är förälskad, förväntasfull och glad över vad jag åstadkommit. Jag ser fram emot att sluta mina ögon och låta dimman föra mig in i fantasin, tillåta honom hålla om mig och andas varm luft i min nacke. I natt är gränserna bort suddade, tårarna är bara ett minne blott. I natt somnar jag lycklig för att jag tror att tack vare hans ord så vågar jag tro att saker kan lösa sig till de bättre.

Jag har låst in lyckan

Jag jobbade i baren igår. Inte för att alkohol såldes, folket som festade hade inte åldern inne. Men cola såldes i mängder. Jag stod där med bardisken som skydd, som ett stort stängsel ifrån resterande människor. Blickade ut över dansgolvet och kollade in tjejer i alldeles för korta kjolar som dansade runt i djuriska rörelser, sminkade som om de bara hällt sminkväskan över ansiktet och låtit en treåring skapa konstverk. Killar i halv uppknäppta skjortor, baggy jeans med toffsar som håller dem tajta enda upp till knävecken. Där for de runt, berusade med vad det fått i sig innan de klev in. Kille mot tjej, fastklistrade i varandra. Mitt i allt såg jag hans blick, och han nickade till mot mig. Jag slängde ett hastigt leende tillbaka, och såg sedan ut över alla tonåringar igen. Plötsligt gick det igenom huvudet, att jag faktiskt var glad, glad över att vara den jag är. Musiken pulserade ut i mina ådror och jag log för mig själv. Jag är glad över att jag är jag, och inte dem. Jag söker inte min uppmärksamhet genom ett extra lager smink och fet push-up. Berusad av lycka följde jag med de andra in i dimman. Jag plockade försiktigt ut detta ögonblick och låste in det inom mig, dit bara jag har nyckeln. Nu kan jag försiktigt plocka fram lyckan och titta på den när jag vill.

Du är löjlig

Jag kände mig på topp, jag log och allt var perfekt. Sedan bara det föll över mig, jag kände mig yr och hörde henne igen. Hon finns med mig fortfarande, - trots att jag denna veckan inte varit annat än glad. Hon slog mig, och jag föll. Men han tog emot mig, i sista sekund. Jag föll till marken, men kom undan med en lätt bula. En lätt bula räckte för mig, jag brast. Allt gick sönder, som om jag vore av glas. Allt splittrades och det gjorde så fruktansvärt ont. Han tog tag i mig, tröstade och lovade att det blir bättre. Han torkade mina tårar och lovade mig att speglarna ljuger. Jag kunde inte ta åt mig, men hans famn var varm, och hans ord gav lite värme. Jag kan ändå inte förstå, hur han kommer orka. Värdelös och äcklig - Right?

Lördags ångest

Rädslan kryper sig närmare. Den har tidigare haft ett bekvämt avstånd ifrån mig, jag har sett den, men nu är rädslan påtaglig. Dag för dag kommer den närmare, och nu är den här. Rädslan ser på mig, och skrattar, vet att jag fruktar. Fast det är inte rädslan jag fruktar, jag fruktar att dagarna är räknade, det är inte långt kvar. Jag förväntas att ta hand om mig själv nu, jag förväntas vara stolt och vuxen. Men jag är inte vuxen, jag vill inte bli vuxen. Men idag så tar vi ett steg i taget, och sedan så väntar vi och ser vart jag landar.

Misslyckad, borta och allt annat

Jag förbereder mig mentalt på mitt misslyckandes, innan jag hunnit satsa. Missnöjet kryper i mig, och de kliar. Huruvida det är rätt eller fel kan ingen svara på, det är omöjligt att avgöra. Jag kanske verkligen borde ta tag i det där 'tro på sig själv' , men jag känner att jag hellre kryper och gömmer mig bakom soffan. Varför ställa in mig på att lyckas med något jag vet att jag inte klarar av, jag kommer inte fixa det.Jag vill inte förbereda mig på att misslyckas, men jag måste. För när misslyckandet väl kommer, så slår det hårt. Så varför inte förbereda mig på det redan nu? Så jag kan hantera vad som än dyker upp. Men jag vill faktiskt klara det, på egen hand. Själv. Jag vill överträffa mig själv för en gång skull. Visa mig själv att jag duger. Att jag kan. Att jag vill. Vill jag? - Jag vet inte.

Syns man inte, så finns man inte.

Du ser mig inte längre, ändå lovade du att alltid finnas där. Att "vi" var något bland det bästa som hänt dig. Jag öppnade mig själv för dig, lät dig läsa varje blad i min bok. Inga hemligheter, utan en naken sanning. Du förstod inte, men du lovade mig att stå vid min sida, vad som än hände. Så plötsligt var du borta, allt jag får är en kylig blick. Du bryr dig inte, jag vet det. Så våga inte le mot mig igen, jag har stängt min bok och för dig är den låst. Fan. Fan. Fan.

Mitt humör, det leker med mig. Först glad, två sekunder efteråt vill jag bara krypa ihop och gråta. Arg, arg på allt och på alla, undviker folk. Glad igen, älskar allt till att bryta ihop totalt och gå sönder. Känns som om jag har PMS dygnet runt, och jag vet inte var jag ska ta vägen längre. Jag orkar inte mer - Släpp mig fri.

Not Enough

not pretty enough - not smart enough - not good enough - not happy enough - not brave enough

Jag är inte glad, men jag är inte ledsen. Jag är inte pigg, men jag är inte trött. Jag är inte positiv, men jag är inte negativ. Jag är inte hysteriskt glad, men jag är inte heller arg. Jag är inget, jag är tom. Jag duger inte, jag finns inte - Men ändå tar jag plats och är i vägen. Jag är egentligen en glad människa, som springer på ängarna och dansar i skrattets dal. Men det är svårt att le när tårarna bränner, det är svårt att le då man inser att man närmar sig mörkrets sal. Det finns stunder då jag önskar att jag agerat annorlunda, stunder jag bevarar och stunder jag försöker glömma.
Jag andas in. Blundar. Jag andas ut. Slutar drömma.
Jag är egentligen en stark människa, jag är den som hjälper och finns där. Men just nu, nu är jag tom. Ensam, och inte alls stark. Inte alls modig. Jag vill bara vara den jag är, men vem är jag om jag just nu är tom?

Vad hände? Och vem är du att döma? Jag vet inte - Jag är bara tom!

- Not Talented Enough -

Helvetet leker med mig

Jag vet inte vart jag ska ta vägen, ångesten jagar mig. Den förföljer mig och pressar mig till det yttersta. Jag ser på mig själv och suckar, försöker ge fram ett leende men släpper det snart igen. Jag drar handen genom håret, ler på nytt. Tittar på en patetisk spegelbild och känner för att slå knytnäven igenom den. Så äcklig, jag hör det, jag ser det - Jag vet det! Värst är på dagarna, jag hör orden, okey ni pratar om ironi. Men de går rätt upp i huvudet på mig, jag låser in det och plockar fram det senare, när jag är ensam. Låter mig själv torteras. Men nu, nu ska det vända. Jag har satt upp mitt mål och kommer jobba stenhårt för det. Jag ska bli nöjd, jag måste.

Ni ser kanske inte det jag ser, men det jag ser är groteskt, vidrigt, äckligt. Många ord, många synonymer, och allt jag vill är att skära loss det ifrån mig själv. Helvete också :/

Kan februari ta slut?

Jag såg bilderna idag, och jag häpnade. Jag frös till is och insåg vad jag har gjort med mig själv. Helvete! Helvete säger jag bara. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, ångesten kommer och kryper närmare. Den slingrar sig och slukar hela mig. Jag gömmer mig under mitt täcke, blundar och vet att nu har jag ett val. Imorgon kommer mitt val att ske, och jag tror det här kan bli bra. Tillslut, jag ska nå dit. Jag vill låta henne sluka mig, hel. Låta mig hamna i hennes händer, och låta henne dra i alla trådar. Det här ska bli bra. Jag intalar mig själv det.

Jag vill att Februari ska ta slut, jag vill ta en ny start. Mars månad, nu ska det bli bra!

Snödag ,

Jag vaknade med humöret på topp, kanske för att drömmarna tog mig dit jag ville. Drömmarna lät mig sväva fritt i natt, och jag vaknade med ett stort leende. Sedan vet jag inte vad som hände, vad som gick fel. Jag reste mig, och pang där var hon. Jag trodde hon skulle låta mig vara idag också, men icke. Den här gången tog jag fighten, hon skulle inte få komma undan med det. Hans ord ifrån igår värmde mig fortfarande, hans tro på mig om att allt faktiskt skulle bli bra igen. Sedan vet jag inte vad som hände, mitt mod försvann. Ut i intet. Fanns det en mening med det? Var jag helt enkelt inte redo idag? Eller var det en chans för henne att spela mig ett spel igen, enbart för att få mitt humör att vända hastigt? Från noll till hundratjugofem på två röda. HANDBROMS. FORT.

Jag flydde fältet. Men nu ska jag se på henne och tala om för henne att idag är jag söt!

Idag hade vi vapenvila

Idag stod jag för freden och den vita flaggan. Vi hade vapenvila, och jag passade på att spendera hela dagen utomhus. Trots att kylan bet i mig envisades jag med att stanna ute, i flera timmar. E höll mig sällskap, och hon är sådär alldeles underbar. Med henne känner jag aldrig sorg, kanske för att vi bara har goda minnen tillsammans? Vi har ingen sorg att dela. Hon spred lycka, och jag skrattade. Jag har saknat lyckan, E vet inte det, jag berättade inget heller. Men jag tror hon förstår ändå, och hon lovade att vi skulle ses så fort som möjligt, nästa vecka helst.

Idag fanns bara skratten för mig, för idag hade vi vapenvila.

Jag andas

Jag har gjort fel, jag vet det. Idag gick jag henne till viljes. Hon satte upp sina krav och jag höll mig inom hennes ramar, som i en låda, en smal låda, men med ack så höga kanter. Känns som om luften börjar ta slut, och ändå kryper jag ihop i mitt hörn istället för att klättra upp. Jag har varit där uppe tidigare, jag har suttit och dinglat med benen på kanten, beredd på att hoppa ner. Ner på rätt sida. Jag laddade en hel dag för att ta det stora klivet, ut i friheten. Jag var inte redo, jag trillade tillbaka ner i avgrunden igen. Men en dag, en dag ska jag ta mig upp och över till andra sidan. Till friheten.

Inte redo

Jag trodde vi skulle vara lugna idag. "Inget bråk idag" , sa jag lugnt till mig själv. Jag trodde jag hade klarat mig, men plötsligt så skrek hon. Hon skrek åt mig, och hennes ord ekade i mitt huvud. Jag ställde mig stadigt på benen och tänkte att nu ska jag slå tillbaka, idag är segern min. Istället slog hon mig och jag föll till marken. Jag kröp ihop till fosterställning i ett hörn, gömde mig och blundade hårt. "Låt det inte komma några fler slag" , tänkte jag och bet mig själv i underläppen. Slagen kom aldrig, men orden ekade, och karusellen drog igång igen. Jag blev illamående, men jag visste att den här åkturen måste jag ta. Jag är inte redo att hoppa av, inte än.

Hon leder över mig, men jag ska vinna. Jag ska ta kampen, jag är bara inte redo. Inte redo än!

Mörkaste sidan, mörkaste vrå

Detta blir mitt första inlägg. Tanken är att jag här ska kunna skriva och få ur mig allt ont, allt som skaver och allt som gnager. Det är en hel del, och jag vill inte vara den som klagar eller mår dåligt. Därför har jag valt att förbli anonym, och jag vet inte vad som dyker upp.

Men jag måste få ut alla hennes ord, alla ord jag hör. Allt som svider. Det svider, trots att jag skrubbar och skrubbar, så kryper det tätare och omringar mig helt.

Nu ska jag låta mörkret slingra sig runt mig och gripa mig. Somna in och låta mig falla i drömmarnas värld. Men det skrämmer mig, att jag inte kan bestämma över mina känslor där, jag kan inte välja om jag vill vara rädd eller bara suga åt mig allt som en svamp för att sedan tortera mig själv i avskildhet.

Jag vill egentligen skriva mer, men det tar vi imorgon?