Fånga dagen, men inte min dag.

Jag är, som jag tidigare nämnt, långt borta nu. Jag är i en stad som jag en gång kallade hem. Innan jag flyttade och skaffade ett nytt hem. Jag är långt bort från min trygghet, från mitt allt och från honom. Han med stort H! Han som är min dröm, men även min verklighet. Jag trodde jag var redo för att så på egna ben, för att ta mitt ansvar. Men han är fortfarande min starkaste pelare, och utan honom rasar jag långsamt ihop, dag för dag, mer och mer.

Nästa vecka ska jag göra ett besök ur mitt förflutna, han har lovat att vara med mig, stötta mig genom besöket. Men själv ser jag med skräck på det hela. Det är inget måste att ta sig dit, men det ska tydligen vara bra. Bra?! tänker jag. Det känns inte bra någonstans, inte ens känslan av att jag kommer fixa en liten bit utav det. Så hur löser vi det?

Jag reser ännu längre norr ut på fredag, fortsätter jag fly min vardag med ett tåg längre norrut så fort jag får minsta motvind, så är jag nog i Umeå redan om en vecka.

Hur som helst, det jag egentligen ville få sagt var att jag saknar honom. Jag vet att han har fullt upp, och har svårt för att ringa. Men jag känner mig så oönskad, mitt gamla hem kan jag inte längre kalla hemma. Känns ogästvänligt och inte alls bra. Men mitt hem där jag bor nu, där känner jag mig mer oönskad än någonsinn. Jag vill känna mig saknad och behövd.

Helvete, jag tror jag har gjort mitt största misstag här i livet. Godnatt!