Until the day after forever

Jag vill tömma alla tankar, rätt ner i bloggen. Jag vill tömma alla mina ord, men jag känner mig stum. Aldrig har jag skrivit så mycket för att sudda ut, ändra och sedan sudda ut igen. Hur ska jag förklara mig? Vad säger man till den person som alltid stöttar än, när man ser att hans ögon är fulla av tvivel. När han anklagar mig för saker jag inte gjort mig skyldig till. Då han inte inser att hans ord sårar mer än vad dem hjälper.

Vi bryter där, och hörs mer någon annan gång.