Lördags ångest

Rädslan kryper sig närmare. Den har tidigare haft ett bekvämt avstånd ifrån mig, jag har sett den, men nu är rädslan påtaglig. Dag för dag kommer den närmare, och nu är den här. Rädslan ser på mig, och skrattar, vet att jag fruktar. Fast det är inte rädslan jag fruktar, jag fruktar att dagarna är räknade, det är inte långt kvar. Jag förväntas att ta hand om mig själv nu, jag förväntas vara stolt och vuxen. Men jag är inte vuxen, jag vill inte bli vuxen. Men idag så tar vi ett steg i taget, och sedan så väntar vi och ser vart jag landar.