Två dagar, det tog två dagar innan allt gick ner till en äcklig nivå. Nu sitter jag här igen, med exakt samma känsla i magen som för lite mer än en månad sedan. Enda skillnad är att jag även känner saknad. Annars är det samma känslor. Avsmak, äckel och misslyckande. Grattis? Men det är inte mitt fel, det är inte mitt fel. Jag intalar mig själv att jag inte har byggt mina väggar med flit. Väggarna som omger mig har ni byggt upp, ni har murat in mig med era ord.

Idag i skolan skulle vi fylla i en lapp, Likabehandlingsplan. Det fanns en ruta för den som hade blivit kränkt. Jag ljög och kryssade i att jag aldrig känt mig rädd eller kränkt. Allra mest ljög jag för mig själv.